iranska persiska portalen för iranier i Sverige

Alla har vi säkert någon gång känt oss annorlunda och haft en åsikt som skiljer sig från gruppens eller majoritetens ståndpunkt. Men har vi i dessa situationer öppet vågat uttrycka den åsikt som vi tror på och stå för den, eller har vi böjt oss för grupptrycket? Prioriterar vi att bli omtyckta av gruppen framför att hålla oss fast vid våra individuella övertygelser, även om dessa är mer trovärdiga?

Ett exempel på en person som inte gav vika för majoritetens ogillande, är den grekiske filosofen Sokrates. Han ändrade inte på sina idéer bara för att andra människor klagade på dem. Hans övertygelse baserades på inget mindre än filosofin; med hjälp av det systematiska tänkandets konst kunde han skapa rationella argument som grund för sin tro, även om denna tro gick emot majoritetens synsätt.

Berättelsen om Sokrates tas upp i det första kapitlet av Alain de Bottons bok "Filosofins tröst" (2001), vilket också är utgångspunkten för denna artikel.  Sokrates föddes i Athen år 469 f.Kr. och började redan i sin ungdom att studera och praktisera filosofi. Han tog inte betalt för sina föreläsningar och brukade gå omkring på Athens gator och fråga människor om vilka skäl de hade för sina åsikter. Många människor tyckte att dessa frågor var irriterande, troligen på grund av att de inte var vana vid ett rationellt undersökande av sina åsikter.

Sokrates fortsatte dock med sin filosofiska undervisning och sitt öppna ifrågasättande genom åren, även av högt uppsatta personer i det Athenska samhället.  På äldre dar hade Sokrates slutligen retat upp vissa människor i staden så mycket att tre av dem beslutade sig för att tysta eller till och med avrätta honom och ställde honom inför rätta. De påstod att Sokrates hade visat bristande respekt för stadens gudar, att han hade saboterat Athens samhällsstruktur och fördärvat ungdomarna. De som anklagade Sokrates ville att han skulle ge upp sin övertygelse och sluta med att undervisa filosofi.  Sokrates vägrade dock att ge upp sin övertygelse, han ansåg inte att han hade gjort något fel, han hade bara försökt undervisa såväl unga som gamla i filosofi och lära dem att ifrågasätta saker och ting, vilket han såg som den rätta vägen.

Han ansåg således att hans övertygelse vilade på starkare grunder än hans meningsmotståndare och stod fast vid sin sak. En relativt stor majoritet (360 av 500 jurymedlemmar) bestämde därför att han skulle avrättas genom att tvingas till att dricka en bägare innehållandes gift.  Efter Sokrates död vände opinionen, de personer som hade varit mest ivriga i att anklaga honom blev utfrysta ur samhället och man reste så småningom en staty till hans ära. Till slut hade Athenarna gett Sokrates rätt. Men han hade fått betala ett högt pris för detta.  Vad är det jag egentligen vill säga med denna berättelse? Inte att vi nödvändigtvis måste dö för våra övertygelser, men att vi åtminstone inte ska ge upp dem bara för att vi blir retade eller hånade av vår omgivning. Om vi med förnuftsmässiga, systematiska argument som grund, känner på oss att något är rätt, då ska vi våga stå för det.

Vi ska inte ge vika för grupptrycket eller majoriteten, utan istället lita mer på vår egen tankeförmåga.  Slutligen är det viktigt att tillägga att en annorlunda eller avvikande åsikt inom en grupp inte automatiskt innebär att man har rätt: trotset ska inte vara ett ändamål i sig eftersom även minoriteter kan ha fel. Om trotset däremot vilar på en stabil rationell grund och det finns goda skäl för det, blir det samtidigt en källa till tröst, och det blir lättare att låta majoritetens hån rinna av en.

Mani A.