iranska persiska portalen för iranier i Sverige

En person i dagens svenska samhälle kan inte ha undgått att samhället vi lever i och verkar knappast är rättvist och jämställt. Varken den könsliga planet eller den kulturella planet.Denna form av särbehandling av samhällsgrupper missgynnar självfallet samhället i sin helhet. Förakt och misstro bildas inom grupper som inte kan anpassa sig efter mallar som undertrycker deras unikum. Självfallet förekommer denna problematik inom alla länder och kulturer i olika grad men i och med att jag lever och verkar i Sverige kommer jag ensidigt granska Sverige utan att dra några paralleller och jämförelser med andra länder.  Inte för att Sverige på något sätt är sämst i klassen eller bäst i klassen i dessa frågor utan för att jag som är en del av det svenska samhället ser nyanser som för en utomstående går helt förbi. Det viktigaste är att fastställa när denna förtryck uppkommer, är det vid barndom eller vuxenliv?

Svaret är att det uppkommer under barndomen men det skapas främst av vuxna i barnens sfär. Låt mig nu förklara vad jag menar, när ett svenskt barn kommer i kontakt med omvårdnaden i Sverige det vill säga förskola eller dylikt så är allt anpassat efter det svenska. Det är i sig självklart vi är i Sverige och därmed kommer allt bära svenskt prägel, men vad händer när en iranskt barn eller en kinesiskt barn kommer i kontakt med det svenska omvårdnaden?  Barnet blir då granskad efter mallen är han/hon svensk återfinns svenska värderingar delvis eller helt inom detta barn? På ett eller annat sätt kommer barnets ursprung i uttryck och då kasseras det barnet till att bli invandrare, när så sker omvandlas barnet från att vara en individ med klar identitet till formlös massa som inte tar hänsyn till barnets individualitet eller bagage från hemmet. Därefter behandlas barnet som en belastning denna behandling tar sig i uttryck i form av att barnet ses som ett problembarn för att han/hon inte kan infinna sig i rollen att vara ”annan”, detta händer generellt barn som är mentalt begåvade, de barn som inte är mentalt begåvade i lika hög utsträckning eller bara är milda till sin natur blir då omvandlade till offer. Det vill säga vuxna agerar i fall ett att man särbehandlar och försöker få barnet att respektera när den själv inte blir respekterad, i det andra fallet behandlar vuxna barnet genom att erbjuda barnet stöd för något som är fiktiv skapat och dragits över barnets riktiga väsen.

Det innebär då att dessa barn kommer ha en konstig föreställning om sitt sanna jag antingen skapas det en självförnekelse om den egna kulturella jaget eller så bildar man en romantiserad/konservativ bild av den egna kulturella identiteten. Detta fortgår och förstärks när barnet förs vidare upp i årskullarna. Problemet är att barnet inte identifierar sig inte som invandrare i och med att klassificeringen inte tar hänsyn om barnets identitet eller förutsättningar. Jag som är Iranier har lika lite gemensamt med en Afrikan som en svensk har med en Afrikan ändå benämns vi båda som invandrare och behandlas efter samma sätt. Därför känner varken jag eller Afrikanen oss som en del av det svenska. Beroende sen på barnets upplevelser och fostran i hemmet samt föräldrarnas berättelser om ursprungslandet kommer min och Afrikanens utveckling ta olika uttryck.

Låt oss för enkelhetens skull anta att det afrikanska barnet har en traumatisk händelse med sig från hemlandet samt att föräldrarna målar upp ursprungsnationen som en återvändsgränd. Då kommer han/hon ha lättare att försonas med sitt invandrarskap och kan därmed uppnå bättre resultat, än mig som för det första saknar traumatisk händelse från min nation men också att mina föräldrar målar fram Iran som förutsättningarnas land då kommer jag dels inte acceptera min ”invandrarskap” men också att inom mig bildas en motreaktion till det svenska. Då har svenska samhället skapat en fiende inom sig själv, jag blir då en belastning istället för resurs och när den uppfattningen försöks inmatas i mig så kommer det resultera i att mitt förakt övergår till att vara en kraft inom mig till att jag exploderar utåt. Jag börjar skada det samhället som förtrycker mitt sanna jag.

Så när man i Sverige talar om hur mångkulturellt samhälle vi har så är det egentligen något negativt i den bemärkelsen att mångkultur inte förutsätter att det sker ett utbyte mellan huvudkultur och subkulturer utan enbart att vi existerar parallellt inom samma geografiska område. Det som krävs är ett interkulturellt förhållningssätt, Det vill säga att man accepterar subkulturerna som en del av den allmänna kulturen. Det blir då lättare för huvudkulturen att ta intryck från delar av subkulturerna som kan bidra med en vidare utveckling, samtidigt som individer som bekänner sig till subkulturer inte känner sig undanskuffade och upplever sig vara eviga andra platsarna.

Rent konkret behöver vi införa i omvårdnad av våra barn en bättre förståelse för skillnaden mellan mångkultur och interkulturell, vi behöver personal som inte har blivit fostrad så att han eller hon agerar efter svenska mallar. Barnen måste få flera exempel på att deras kultur återfinns i lärandemiljön, det vill säga att när man inreder förskolor så ska inte ensidigt västerländskt tänkande få helsidig utrymme.

När det kommer till skolan ska det inte vara detaljstudier av den antika Europa utan också antiken i Afrika, Asien och Amerika skall behandlas likvärdigt. I fritidsgårdar och andra områden där barn samlas på sin fritid skall inte miljön ensidigt återspegla svenskheten men också låta andra tankeströmmar komma till utryck.

Siavash A.